Börjar kasta korta kast, och arbetar mig ner mot de större stenarna. Normalt sett syns de knappt. Nu är det nästa så att de sticker upp ovanför ytan. På tafsen sitter en liten hårvingad T&L och ganska snart rycker det till i tåten och något litet biter över flugan. Det sprattlar till, sedan kliver den av. Efter några kliv nedströms passerar flugan strax ovanför den första stenen, och där hugger det igen. Den här gången böjer sig spöet ordentligt, och den blir en skaplig virvel i ytan. Tyvärr lossnar även denna fisk utan att jag sett den. Vad kan det ha varit?

Längre nerströms är det helt enkelt för grunt för fiske, och när jag satt två flugor i bottnen ger jag upp och tar en kopp kaffe i stället.

Tänker att strömmen kanske är något bättre vid nacken där ån är smalare. Sagt och gjort - knyter på en ny fluga, en liten svart WB med kropp av syntetisk påfågel.

Vid nacken är det djupare, men strömmen är fortfarande inget att jubla över. För att få fart på flugan måste jag ta hem den, som vid sjöfiske. Jag är helt oförberedd när det hugger mitt ute i ån. Hugget är skapligt, och fisken går faktiskt ut med lina innan den väljer att vända och simma uppströms. Ganska snart känner jag att det inte är någon varken lax eller öring utan en - abborre. Inte alldeles ovanligt i ån. Men den här är fin, 33 cm och kanske 5-6 hekto. "Den får jag nog vara nöjd med" tänker jag medan jag lossar flugan och låter fisken simma tillbaka ner i det gröngrumliga vattnet.

Jag hinner med en sväng till vid muren och får två abborrar till, nästan i samma storlek som den första. När klockan slår nio är det för mörkt för att fortsätta. Det går inte att styra varken fluga eller lina när man inte ser stenarna ute i vattnet. Jag får bottennapp i nästa varje kast, och ger till sist upp.

Nåja, tre fina abborrar är ju bättre än ingenting. Vilken tur att jag hade tvåhandspö...